Foto med utsikt och Region Jämtland Härjedalens logotyp
Folkhälsa, sjukvård och tandvård
Politik och insyn
Jobb och utbildning
Kultur
Forskning och utveckling
Om oss

Du är här:

Sjuksköterskor får pris för räddningsinsats

En pappa kastade sin knappt 1-åriga dotter från en 15 meter hög kraftverksdamm i Ragunda kommun i augusti förra året. Ambulanspersonal från Hammarstrand och narkossköterskan Olof Hernborg från ambulanshelikoptern var de första som kom fram till den svårt skadade flickan. Nu prisas de för sin insats.

 På torsdagen tog Olof emot 112-priset i Stockholm tillsammans med kollegan Martin Lundin, piloten Morgan Göransson och Fredrik Lövgren och Ulf Jansson från ambulansen i Hammarstrand – och de övriga från polis, räddningstjänst och SOS Alarm som bidrog till räddningsinsatsen och till att flickan överlevde.

Priset delas ut av SOS Alarm och går till en "mycket särskild händelse". Sammanlagt är de 23 personer som får priset i år och motiveringen lyder:

”Vi vill tilldela 112-priset 2017 till samtliga aktörer inom blåljusfamiljen som samverkade vid den tragiska händelsen i Ragunda den 14 augusti 2016. Insatsen visar hur väl den svenska larm- och vårdkedjan fungerar och hur viktig den är i samhället.”

Text, foto och film: Sara Rönnberg

Extremt lagarbete räddade flickans liv

Sjuksköterskan Martin Lundin och helikopterpiloten Morgan Göransson halvsitter i öppningen till helikoptern och narkossköterskan Olof Hernborg står upp bredvid dem.

Sjuksköterskan Martin Lundin, piloten Morgan Göransson och narkossköterskan Olof Hernborg var de tre som hämtade upp den svårt skadade lilla flickan från kraftverksdammen i Utanede. Nu prisas de tillsammans med nästan 20 personer till från räddningstjänst, polis och SOS Alarm som var inblandade i händelsen. Foto: Ulf Brink

Den 11 månader gamla flickan låg naken och svårt skadad nedanför den enorma kraftverksdammen när Olof Hernborg blev avsläppt från helikoptern.

– Det var en surrealistisk känsla, en känsla av att allting var fel. Det ska inte vara så här, säger han.

Det var söndag, den 14 augusti, klockan hade precis passerat 8 på morgonen. Narkossköterskan Olof Hernborg och ambulanssjuksköterskan Martin Lundin hade just börjat arbetsdagen på helikopterbasen i Göviken vid Storsjöns strand i Östersund. De tog en kaffe med gänget som jobbat under natten. De gjorde en överlämning, bytte lite erfarenheter, snackade jobb men även lite mer socialt snack.

I hangaren intill stod ambulanshelikoptern. Tekniker hade börjat jobba med två reparationsarbeten på den en timme tidigare. Det innebar att besättningen med Olof, Martin och piloten Morgan Göransson inte var en resurs att räkna med. Men vid klockan 9 konstaterade teknikerna att det saknades delar till en reparation så helikoptern och besättningen blev så kallade påställda igen.

Klockan 9.22 kom ett larm.

Hotade att hoppa i vattnet med barnet

– Larmet skiljde sig lite från vanliga larm. Det hade faktiskt inte hänt något ännu, utan larmtexten var att det var en polisinsats och att det ”förelåg en misstanke om sjukvårdsbehov”. Vi fick veta att det en pappa hotade att hoppa i vattnet med sitt ettåriga barn, berättar Olof Hernborg.

Det satte igång en del tankar i huvudet på honom.

– Bara att pappan faktiskt hotade att hoppa i vattnet med sitt barn och att det kanske blir en återupplivning, det påverkar en till viss del. Samtidigt tror jag att vi alla tre i besättningen blev lite taggade, liksom fokuserade och gick upp på tå.

Olof Hernborg har sysslat en hel del med vattenlivräddning tidigare så han kände sig trygg i att han hade kunskap och kompetens att kunna hantera både räddning i vatten och eventuell återupplivning.

De tre kollegorna drog ut helikoptern från hangaren och packade ihop utrustningen de behövde. Olof tog med sig det han kallar för barnväskan, en sjukvårdsväska med utrustning i lite mindre storlekar, till exempel smalare intuberingstuber och blodtrycksmanschetter anpassade för små armar.

En fråga om tid

Precis när de skulle starta upp helikoptern hörde de via kommunikationsradion att barnet var livlöst, att det hade en del blod runt huvudet och att det låg på andra sidan ett staket.

– Vi stannade till både i tanke och handling. Jag överlade med Martin om vi skulle ta med oss en läkare som extra resurs, extra händer eller kompetens. Men skulle vi ägna tid åt att ringa efter någon eller skulle vi prioritera tiden? Vi kom fram till att tiden var oerhört viktig i det här fallet. Och återupplivning på barn skulle vi teoretiskt klara av. Även om det är en svår och känslomässig uppgift skulle vi klara av det kunskapsmässigt, berättar Olof.

De påbörjade flygningen mot Utanede, en resa på strax över 20 minuter. Under tiden försökte Olof, Martin och Morgan att skissa upp en plan för hur de skulle göra när de kom fram, vad de skulle mötas av, hur de skulle kunna landa. Olof försökte förbereda sig på att de skulle möta den livlösa flickan. Det enda de visste var att hon låg på marken och på en svåråtkomlig plats på andra sidan ett staket.

Samtidigt hörde de via kommunikationsradion att de som redan var på platsen – polis, räddningstjänst och ambulansen från Hammarstrand – var frustrerade över att de inte kom åt barnet.

– Vi tänkte att det väl bara är att klippa upp staketet eller forcera det för att komma åt barnet, minns Olof.

Surrealistiskt på flera plan

Vad flickan faktiskt råkat ut för och hur hon låg till förstod besättningen i helikoptern inte förrän de flög in över forsen och kraftverket. Nedanför den enorma dammen, femton meter ner, låg den lilla kroppen på betongen.

– Det blev surrealistiskt på flera plan när vi såg var hon låg. Flickan låg nedanför dammluckorna på en platå av betong, oerhört exponerat. Hon ska inte ligga där, vi ska inte vara där, helikoptern ska absolut inte vara där och vi ska inte landa på den platsen. Det blev en känsla av att allting var fel, det ska inte vara så här, säger Olof Hernborg.

Intill flickan fanns ambulanssköterskorna från Hammarstrand, Fredrik Lövgren klädd i gröna ambulanskläder och hans kollega Ulf Jansson i bara kalsongerna efter att ha simmat dit. Polisen Christer Nilsson, som också tagit sig ut vattenvägen, kom fram strax innan helikoptern landade.

Piloten Morgan manövrerade helikoptern in mot platsen och kunde precis toucha marken i decimeterdjupt vatten. Olof hoppade ur med sin vårdarväska och tog sig fram till flickan.

"Hon var så oerhört hjälplös"

Ambulanssjuksköterskan Fredrik Lövgren hade varit först på platsen. Han låg ned bredvid flickan och skyddade henne när helikoptern landade. Han höll i hennes käkar för att hålla luftvägen fri och berättade kort för Olof att de försökte suga blod i hennes svalg. Hon hade blod i både näsa och mun.

– Då förstod jag att flickan faktiskt hade ramlat eller fallit hela vägen uppifrån, säger Olof och tystnar en stund när han minns tillbaka.

– Det var oerhört starkt. Hon hade dålig färg och var naken och så oerhört hjälplös. Hon hade ögonen öppna, även om det var en ganska tom blick. Hon var vaken och andades på egen hand men jag tänkte att hon nog hade fått både skallskador och säkerligen inre blödningar i magen eller bröstkorgen. Man såg på hennes rörelsemönster att både armar och ben troligen hade fått ganska många frakturer.

Ställdes inför ett vägval

De fyra vuxna fortsatte jobba efter de rutiner och strukturer de hade och de bedömningar de gjorde. Olof gav flickan syrgas, samtidigt befarade han att han skulle behöva söva henne och intubera henne för att hon skulle kunna andas innan de gick vidare.

– Jag har nog inte ställts inför en så svår situation innan. Att söva ett så litet barn med befarade väldigt svåra skador är förknippat med en hel del risker. Det blev ett vägval jag ställdes inför. Klarar man inte att säkra luftvägen så kan det bli syrebrist eller andningsstopp. Samtidigt kändes det inte alls bra att göra det i den extrema miljön som vi befann oss i, så exponerat och så utsatt.

Olof hade hela tiden radiokontakt med kollegorna i helikoptern och tillsammans bestämde de sig för att försöka flytta flickan till en säkrare och lugnare plats innan de eventuellt sövde henne. De hade hela tiden ett tydligt resonemang kring hur de skulle arbeta på platsen.

– Men naturligtvis blir man känslomässigt berörd. Mitt eget barn var bara några månader äldre än den här flickan. Och Fredrik har också ett mindre barn, så vi var nog påverkade av det. Men min bild är att vi kunde fokusera väldigt bra och att vi inte fastnade i tanken eller i handlandet, berättar Olof.

Svår helikopterlandning

Sammanlagt var de nedanför dammluckorna med flickan i ungefär 10-12 minuter innan helikoptern, som väntat ett par hundra meter därifrån, flög in mot dammen igen och i stort sett bara markerade på marken så att flickan kunde lyftas in till Martin som väntade i helikoptern och Olof kunde klättra in efter henne.

– Jag minns väl att under färden in så fick jag svälja både en och två gånger ibland för att jag blev påverkad av det, helt klart, säger Olof och fortsätter:

– När vi sedan lämnade av flickan på akuten i Östersund, då kom det oerhört mycket känslor.

Olof, Martin, piloten Morgan och Fredrik Lövgren och Ulf Jansson i ambulans-besättningen från Hammarstrand blev tagna ur tjänst direkt när de var klara med sin del av uppdraget. De åkte till helikopterbasen i Östersund där de satte sig ner och pratade, drack kaffe, gick igenom händelsförloppet.

Känner stor stolthet

– Vi kom fram till att vi hade gjort ett jobb som vi nog skulle känna oss rätt stolta över. Så pass mycket hade varit extremt och vi hade ändå haft fokus och säkerheten med oss hela tiden och gjort bedömningar som gick bra. Samtidigt hade det kunnat sluta på ett helt annat sätt också, både för flickan och för oss i helikoptern eller för övrig personal som var där, säger Olof Hernborg.

Hur var det att komma hem till familjen efter jobbet den dagen?

– Jag ringde min fru och berättade att det hade hänt något hemskt och att jag skulle bli avbruten från min tjänstgöring den dagen och komma hem. Att sedan få komma hem och krama om mina barn och min fru kändes oerhört bra och starkt.

Hur pratar du och dina kollegor om det i dag?

– Just nu är det högst aktuellt eftersom vi blivit delaktiga i det här priset, vilket känns hedrande och kul att det uppmärksammas. Det var ett lagarbete som var väldigt extremt och där vi verkligen sattes på prov, både vi men också polisen, räddningstjänsten och SOS Alarm.

– Jag har svårt att se någon bit som skulle ha kunnat plockas bort eller som gjordes i onödan. Det är ett jättefint exempel på hur väldigt mycket resurser har nyttjats till en händelse med en individ. Det är något som jag tror kanske inte alla förstår, att man lägger oerhört mycket krut på vissa händelser. Den här gången hjälpte det och gick bra. Flickan lever, hon går faktiskt i förskola nu och verkar utvecklas som hon bör. Det är en jättefin känsla.

Text: Sara Rönnberg

Dela:

Artikeln publicerad av: Sara Rönnberg, tel: +4663153275.

© Region Jämtland Härjedalen

Hittar du fel eller har synpunkter på innehållet, meddela

Senast uppdaterad 2017-02-10.

Region Jämtland Härjedalen

Box 654

831 27 Östersund

Tel: 063-15 30 00

jllwwwext2 · 4.2.2 · 21/09 07:04